hej hej hallå från sjukstugan! Här varvar vi förkylning, magsjuka och feber i en härlig mix. Eller ja, kanske mindre härlig mix. Så här blir det inte många knop gjorda. Dagens största kraftansträngning: förflytta sig mellan sängen och TVn. Ja, ni fattar. Slappt är ordet. Men å andra sidan, jag är sjuk, då får man ta det piano. Om inga oväntade förändringar sker ska jag faktiskt pysa till Luleå i några timmar imorgon, mest bara för att agera sällskapsdam. Blir tokig av att bara sitta inne och inte göra nånting, det kliar i fingrarna. Igår pallrade jag mig ut på en rejäl långpromenad i solen, så himla skönt! Musik i öronen, solglasögon på näsan och en vovve som sällskap. Perfekt! Dessvärre kändes det ju lite trist att jag skulle vara sjuk just denna helg, då miljoner saker var inplanerade. Dessutom hade jag tänkt åka ut på en skidtur igår, och det hade varit helt perfekt- vädret var underbart, precis lagomt kallt och soligt. Men nej, just då passar det ju fint att bli sjuk tyckte mitt immunförsvar. Tack för den.

Nej, nu ska jag återgå till min långtidsplanering framför TVn och zappa runt litegrann, och sen 21.30 ska jag se Modern Family, en ny favorit som alltid får mig att dra på smilbanden (läs: skratta högt). Och medans detta görs ska jag sitta i Lotusställning och upprepa "jag är inte sjuk, jag är inte sjuk, jag är inte sjuk". Om det kommer att fungera? Nobody knows. Dum lär jag ju se ut, men den bjuder jag på!

Hjälp till i kampen mot trafficking- skriv under på Real Stars namninsamling som är en del utav deras kampanj Make Fair Sex Real.

Hepp, blev inga Grammys för John Mayer i år. Synd, han förtjänade verkligen lite cred för sitt arbete. Nåja, helt lottlös blev ju inte Battle Studies, det blev faktiskt en Grammy åt Chad Franscoviak och grabbarna som stod bakom mixningen av albumet. I övrigt så var det alla uppträdanden som var mest spännande. Bob Dylan, Mumford & sons och Avett Brothers var helt fantastiska. Hyllningen till Aretha Franklin som öppnade showen var underbar. Smått oväntade kombon Cee Lo Green och Gwyneth Paltrow överraskade stort, kvinnan kan ju sjunga! Fast då jag redan sett henne i Glee så visste jag redan att hon besatt en mer än skaplig sångröst. Mitt favoritframträdande var dock signerat John Mayer, Norah Jones och Keith Urban. De gjorde en helt underbar version på Jolene, som en hyllning till Dolly Parton som föregående kväll ärades med Lifetime Achievement Award. Allt klaffade- det delikata gitarrspelet, de fina stämmorna och samspelet mellan de tre Grammybelönade artisterna. Och jag har sagt det förut, och är villig att säga det igen: John Mayer och Keith Urban är helt fantastiska tillsammans. Detta var tredje eller fjärde gången de spelade tillsammans, och fler gånger verkar det bli. Redan i Mars eller April, minns inte vilket, ska de medverka på ett välgörenhetsevent i Las Vegas, anordnat av golfspelaren Tiger Woods. Här hittar ni deras framträdande av Jolene. Tyvärr lämnar kvalitén en hel del att önska, gör det inte någon rättvisa över huvudtaget, men tyvärr är det enda klippet som finns på YouTube i nuläget. Och om någon nu tvivlar på att John Mayer och Keith Urban är helt formidabla tillsammans så föreslår jag att ni tittar på detta, från deras gemensamma konsert på The Gorge i Quincy, Washington. Är inte säker, men att döma av det jag hör tror jag att de spelade Crossroads. Gillar att de växlar mellan varandra, att de kör 4 takter var, det ger lite spänning och dimension till ett annars otroligt långt solo. Har försökt räkna hur många fyror det rör sig om, men jag tappar alltid räkningen.

Blev en ytterst, ytterst kort titt på Melodifestivalen igår. Allvarligt talat- Krister Björkman, vad fasiken håller du på med? Ge mig en spanjor - allvarligt talat? Kan vara det värsta jag hört på riktigt länge. Om den låten vinner immigrerar jag. Bara så ni vet. Istället så ägnades kvällen åt att försöka dränka oljudet från TVn med en ny, ytterst formidabel spellista. Har fått gåshud ett par hundra gånger om av Christina Aguileras guldklädda stämma i Bound to you från soundtracket till Burlesque och Save him med nytillskottet i samlingen, Justin Nozuka. Fantastiskt talang den killen har, ska ni veta. Och rösten. Jag dör. Vi snackar genuin känsla här, gott folk. Dessvärre verkar detta med känsla vara sällsynt bland de tillskott som musikvärlden fått de senaste åren. Skulle vi resa några årtionden bakåt i tiden skulle jag kunna räkna upp hur många som helst, men i dagens läge är de få. Christina Aguilera, Justin Nozuka, Lea Michele, Amanda Jenssen, Håkan Hellström och John Mayer är några utav de få som jag anser sjunger med sådan känsla att man får gåshud. Skulle nästan vilja gå så långt och påstå att känslan är viktigare än sångrösten. Håkan Hellström är väl ett ganska solklart exempel. Han är ju långt ifrån en klockren sångare, men hans otroliga känsla och scennärvaro gör att man helt enkelt ser förbi det.

Natten mot måndag äger den kanske största musikgalan utav dem alla rum: Grammygalan. Bland de nominerade finns Lady Gaga, Michael Jackson, Justin Bieber, John Mayer, Keith Urban, Mumford & sons med flera. Bland de uppträdande finner du Barbra Streisand, Bob Dylan, The Avett Brothers, John Mayer, Keith Urban, Norah Jones med flera. John Mayer kommer att framföra Jolene tillsammans med Keith Urban och Norah Jones. Jag kommer att sitta klistrad framför TVn, i hopp att herr Mayer plockar hem åtminstone ett pris. Och nu då han dessutom ska uppträda och presentera ett pris så har jag ju bara ännu fler anledningar att titta. Ska bli riktigt kul iallafall.

Nu ska jag slänga mig ner i soffan framför Where the light is för att fira litegrann.

Som ni kanske ser gick det ju sådär med att ordna med bloggdesignen. Fasen, att det ska vara så svårt! Så tills vidare är det tyvärr "ursäkta röran, vi bygger om" som gäller.

Men som en klen tröst kan jag iallafall bjuda på lite bluesiga toner i form utav Run Rudolph Run och Johnny B. Goode framförd av John Mayer Trio. Och ja, jag vet att Run Rudolph Run är en jullåt, men skitsamma, den är hur bra som helst.

Update: hepp, gick tydligen inte att bädda in klippet, så här hittar ni den istället.

hej hej hallå! Hur mås det? Här är det rätt fabulous, skulle man kunna säga. Lyssnar på en hel massa John Mayer och mår allmänt prima. Nu tänkte jag ta mig an lite fix med bloggen, hur det ska tänkas gå återstår väl att se. Men tanken är väl att bloggen ska bli lite mer personlig. Nåväl, ni ser ju hur det ser ut senare. På återseende!

Jag är otroligt fascinerad av musiker överlag, hur de kan skapa så mycket med så lite. Så givetvis kan jag ju inte låta bli att beundra och såklart fascineras över John Mayer och hans smått magiska hand med gitarrer av alla de olika slag. Jag är i vanliga fall ingen expert på instrument alls, i synnerhet inte gitarrer. Med nöd och näppe så kan jag peka ut en Fender Stratocaster och en Gibson Les Paul. Men that's it. Men, genom min beundran av John Mayer så har mina gitarr-kunskaper utökats litegrann. Inte mycket, men litegrann. Inom John Mayer-kretsar är gitarrerna minst lika viktiga som musiken själv. Det är till och med så att man nästan kan förutse vilken låt som kommer härnäst bara genom att titta på vilken gitarr han har i handen. The Black1, Ernie Ball, the Monterey strat osv. The Black1 är väl den mest kända av hans gitarrer som de flesta brukar kunna peka ut ganska snabbt.

Sitter just nu och lyssnar på då han berättar the story om The Black1, och även om jag inte begriper så mycket gitarrsnack så är det ändå spännande att lyssna på! Nu hann jag tyvärr klicka bort del ett, men här finns iallafall del två, den första delen borde ju finnas där i närheten någonstans.

Ska jag vara ärlig så tillhör inte country direkt mina favoritgenres. Vet inte riktigt vad det beror på, det är bara nånting som inte riktigt fastnar. Men häromdagen fann jag, via en blogg jag följer, låten Get in the car and drive. Den har limmat fast sig själv i min hjärna, då den inte spelas i Spotify sitter jag bara och väntar på att den ska shufflas fram, och om det inte händer snabbt nog trycker jag på next-knappen ända tills den dyker upp igen. I can't stop. Har lyssnat på bandets, som går under namnet Eli Young Band, övriga låtar och de är inte alls dumma faktiskt. Just nu lyssnar jag på How should I know och den gillas också. Så om ni gillar countrydoftande rock á la Keith Urban så borde ni spana in Eli Young band.

Eli Young Band - Get in the car and drive
Eli Young Band - How should I know

Sådär, då var första deltävlingen av Melodifestivalen avverkad. Startfältet var väl sisådär. Mina favoriter var nog Desperados med Pernilla Andersson och Me and my drum med Swingfly. Sedan var "Karlsson på taket" inte alltför dålig heller. En helt okej början, med andra ord. Varken bra eller dålig, bara okej. Har lite skavsår i öronen efter Dannys smått vidriga låt, den föll mig inte alls i smaken, så nu lindrar jag det med en härlig blandning i Spotify.

I dagens läge tror jag att de allra flesta, eller åtminstone många, har ett antal bloggar de följer. Mitt antal är nästan pinsamt högt, följer både en drös svenska och amerikanska bloggar, kända och okända. John Mayer, Hayley Williams (sångerska i Paramore), Jennie Hammar och Ebba von Sydow tillhör dock toppskiktet, de som jag nästan slaviskt följer. Veteranen i detta sammanhang skulle ju då vara Ebba, som jag följt ända sedan hon var moderedaktör på Expressen Fredag. Så vi snackar alltså ett x antal år här. Sedan har jag hängt med då hon styrde upp VeckoRevyn och förvandlade den, för att använda ett otroligt töntigt uttryck, från drab till fab. Sedan hade vi ju då Det kungliga bröllopet (som för övrigt transformerade både min mor och mormor till fans) och sedan Ebbas stil, två program som jag satt parkerad framför varje vecka. Jag älskar bröllop, har alltid gjort det, så för mig var det självklart att följa med i vägen mot det kungliga bröllopet som ägde rum den 19 Juni 2010. Hemma satt vi klistrade framför TVn hela dagen, bunkrade med näsdukar, godis och till och med tårta. Skulle ljuga mig blå i ansiktet om jag påstod att det inte föll ett gäng tårar under dagens, och kvällens, gång. Otroligt fint. Och nu är det ju också Gokväll Lördag (är faktiskt inte helt hundra på vad det heter) som är på tapeten, som jag faktiskt sett litegrann utav.

Då man följt henne så pass länge är det ju självklart att man blir otroligt glad då hon delar med sig av både gravidnyheter och, som jag alldeles nyss läste, bröllopsnyheter. First of all- gratulerar. Klänningen var helt stunning, och buketten var jättefin.

jag älskar musik. I nuläget är det my one and only kärlek här i livet. Jag älskar känslan att dra igång min favoritlåt, oavsett om det är inför promenaden, förfesten, då jag ska sova eller då jag ska laga mat. Det är fjärilar, lyckorus och hela tjofräsen. Att försöka pricka in min musiksmak i endast en genre är ungefär lika lätt som att hitta en nål i en big-ass höstack. Musik är min förlängda, känslomässiga arm. Allt jag känner förstärks ytterligare med hjälp av musik. Det är musiken jag i första hand finner tröst i då livet går i motvind. John Mayer är en ständig favorit, han är ständigt närvarande i mina musikval, oavsett om det är i Spotify, mobilen eller CD-spelaren. Annars är jag hemskt förtjust i Stevie Ray Vaughan, Adele, Rufus Wainwright, Band of horses, Mumford & sons, Bruce Springsteen, Goo Goo Dolls, Kings of leon, Jay-Z, Kanye West, Hoffmaestro, Ingrid Michaelson, Bon jovi och, tja, typ tusen till. Pysslar ständigt ihop nya playlists, både i Spotify och mobilen, och jag vägrar envist radera dem trots att jag inte lyssnar på dem längre. Gillar bara att gå tillbaka och titta på dem, ibland till och med lyssna, bara för att återuppleva minnen, bra som dåliga. Älskar då någon utav Oskar Linnros låtar drar förbi, och jag reser bakåt i tiden i tankarna och minns hur jag stod där i somras, i min röda, fina klänning, drack mig berusad på rosévin och bara var sådär otroligt jävla lycklig. Eller att höra typ vilken John Mayer-låt som helst. Där snackar vi ju ett helt register av minnen, men nu domineras de väl kanske allra främst av 30 Maj förra året. Köpenhamn, Danmark. 20:45-23:00. Best. Night. Ever. Kan nog inte beskriva hur mycket jag dog av glädje då Assassin ljöd igenom hela Forum, första låten för kvällen. Det kvällen kan ju sammanfattas på samma sätt som föregående låtminne: ren jävla lycka. Sedan finns det ju låtar som det bara gör ont i hjärtat då man hör dem. Say av John Mayer är precis en sån låt.

Even if your hands are shaking, and your faith is broken,
even if your eyes are closing, do it with a heart wide open

Just den textraden betyder väldigt mycket för mig. För snart ett år sedan satt vi, alla elever och lärare på Musikgymnasiet, inne i C-sam och såg The Bucket List tillsammans. Finklädda och alldeles rödgråtna. En kall måndag i Februari. Fredagen den föregående veckan gick en lärare bort i cancer, en lärare som inte bara varit otroligt viktig för Musikgymnasiet i Bodens hela existens, typ, men också för eleverna. Och lärarna förstås. Ni vet, en sån där person som det känns så himla orättvist att förlora. Att en sådan fin och fantastisk människa ska behöva dö, medans det finns mördare, våldtäktsmän och alla möjliga hemska människor som vandrar omkring lite överallt på jorden utan så mycket som ens lite hosta. Så fruktansvärt orättvist att två så små, söta barn ska behöva förlora sin pappa vid en sån ung ålder. Men, åter till den kalla måndagen i Februari förra året. Då vi satt där i den kalla C-samsalen och tittade på filmen, tårarna rann friskt filmen igenom, dels för att den är så otroligt fin men också för att den fick en att inse en hel del saker, som man kanske inte alltid tänker på förrän det är försent. Då filmen var slut och eftertexterna rullade var alla ganska tagna av filmen, och ingen kunde förmå sig att resa sig och stänga av den. Så istället satt vi där i tystnad och lät eftertexterna rulla, och det är ju då som Say spelas. Just den textraden fastnade jag för, även om hela låten är smått fantastisk. Och efter den dagen fick den en helt ny innebörd för mig.

Dagen, eller hela veckan egentligen, har bara varit ett enda känslomässigt virrvarr. Upp, ner, upp och så ner igen. Lite så har det varit. Skratt så att magen gör ont ena stunden, för att i nästa sekund gråta sig fördärvad och till sist bara känna sig helt tom inuti. Ett känslomässigt vrak, mer eller mindre.

Idag var det begravning i kapellet vid Annelund. Känslorna var ganska blandade på förmiddagen, visste inte riktigt vad som väntade. Det var en mycket fin, men känslosam, ceremoni. Men det kändes skönt att få ett avslut, att få säga farväl.

En sak som alltid tycks fungera då jag känner mig lite nere är John Mayer. Funkar lika bra varenda gång. Funkar ju såklart även om jag är glad, arg eller neutral. Han har nog inte den effekten på alla, men för mig funkar det prima. Få saker funkar bättre då jag är ledsen än att dra igång Gravity eller The heart of life, helst livevarianter, och bara suga in varenda ton och varenda ord han sjunger. Works like a charm.