jag älskar musik. I nuläget är det my one and only kärlek här i livet. Jag älskar känslan att dra igång min favoritlåt, oavsett om det är inför promenaden, förfesten, då jag ska sova eller då jag ska laga mat. Det är fjärilar, lyckorus och hela tjofräsen. Att försöka pricka in min musiksmak i endast en genre är ungefär lika lätt som att hitta en nål i en big-ass höstack. Musik är min förlängda, känslomässiga arm. Allt jag känner förstärks ytterligare med hjälp av musik. Det är musiken jag i första hand finner tröst i då livet går i motvind. John Mayer är en ständig favorit, han är ständigt närvarande i mina musikval, oavsett om det är i Spotify, mobilen eller CD-spelaren. Annars är jag hemskt förtjust i Stevie Ray Vaughan, Adele, Rufus Wainwright, Band of horses, Mumford & sons, Bruce Springsteen, Goo Goo Dolls, Kings of leon, Jay-Z, Kanye West, Hoffmaestro, Ingrid Michaelson, Bon jovi och, tja, typ tusen till. Pysslar ständigt ihop nya playlists, både i Spotify och mobilen, och jag vägrar envist radera dem trots att jag inte lyssnar på dem längre. Gillar bara att gå tillbaka och titta på dem, ibland till och med lyssna, bara för att återuppleva minnen, bra som dåliga. Älskar då någon utav Oskar Linnros låtar drar förbi, och jag reser bakåt i tiden i tankarna och minns hur jag stod där i somras, i min röda, fina klänning, drack mig berusad på rosévin och bara var sådär otroligt jävla lycklig. Eller att höra typ vilken John Mayer-låt som helst. Där snackar vi ju ett helt register av minnen, men nu domineras de väl kanske allra främst av 30 Maj förra året. Köpenhamn, Danmark. 20:45-23:00. Best. Night. Ever. Kan nog inte beskriva hur mycket jag dog av glädje då Assassin ljöd igenom hela Forum, första låten för kvällen. Det kvällen kan ju sammanfattas på samma sätt som föregående låtminne: ren jävla lycka. Sedan finns det ju låtar som det bara gör ont i hjärtat då man hör dem. Say av John Mayer är precis en sån låt.

Even if your hands are shaking, and your faith is broken,
even if your eyes are closing, do it with a heart wide open

Just den textraden betyder väldigt mycket för mig. För snart ett år sedan satt vi, alla elever och lärare på Musikgymnasiet, inne i C-sam och såg The Bucket List tillsammans. Finklädda och alldeles rödgråtna. En kall måndag i Februari. Fredagen den föregående veckan gick en lärare bort i cancer, en lärare som inte bara varit otroligt viktig för Musikgymnasiet i Bodens hela existens, typ, men också för eleverna. Och lärarna förstås. Ni vet, en sån där person som det känns så himla orättvist att förlora. Att en sådan fin och fantastisk människa ska behöva dö, medans det finns mördare, våldtäktsmän och alla möjliga hemska människor som vandrar omkring lite överallt på jorden utan så mycket som ens lite hosta. Så fruktansvärt orättvist att två så små, söta barn ska behöva förlora sin pappa vid en sån ung ålder. Men, åter till den kalla måndagen i Februari förra året. Då vi satt där i den kalla C-samsalen och tittade på filmen, tårarna rann friskt filmen igenom, dels för att den är så otroligt fin men också för att den fick en att inse en hel del saker, som man kanske inte alltid tänker på förrän det är försent. Då filmen var slut och eftertexterna rullade var alla ganska tagna av filmen, och ingen kunde förmå sig att resa sig och stänga av den. Så istället satt vi där i tystnad och lät eftertexterna rulla, och det är ju då som Say spelas. Just den textraden fastnade jag för, även om hela låten är smått fantastisk. Och efter den dagen fick den en helt ny innebörd för mig.