Blev en ytterst, ytterst kort titt på Melodifestivalen igår. Allvarligt talat- Krister Björkman, vad fasiken håller du på med? Ge mig en spanjor - allvarligt talat? Kan vara det värsta jag hört på riktigt länge. Om den låten vinner immigrerar jag. Bara så ni vet. Istället så ägnades kvällen åt att försöka dränka oljudet från TVn med en ny, ytterst formidabel spellista. Har fått gåshud ett par hundra gånger om av Christina Aguileras guldklädda stämma i Bound to you från soundtracket till Burlesque och Save him med nytillskottet i samlingen, Justin Nozuka. Fantastiskt talang den killen har, ska ni veta. Och rösten. Jag dör. Vi snackar genuin känsla här, gott folk. Dessvärre verkar detta med känsla vara sällsynt bland de tillskott som musikvärlden fått de senaste åren. Skulle vi resa några årtionden bakåt i tiden skulle jag kunna räkna upp hur många som helst, men i dagens läge är de få. Christina Aguilera, Justin Nozuka, Lea Michele, Amanda Jenssen, Håkan Hellström och John Mayer är några utav de få som jag anser sjunger med sådan känsla att man får gåshud. Skulle nästan vilja gå så långt och påstå att känslan är viktigare än sångrösten. Håkan Hellström är väl ett ganska solklart exempel. Han är ju långt ifrån en klockren sångare, men hans otroliga känsla och scennärvaro gör att man helt enkelt ser förbi det.